Man är ensam med allt man älskar.

Hemma. Igen. Har varit det ett tag nu så snart börjar det  väl kännas som vanligt igen.
Jag vet inte vilket som överväger vilket faktiskt.
Känslan av att vara där och inte vilja det, eller att vara här och inte vilja vara det.
Det var bra iallafall. Det var soligt, varmt och ljust. Därnere alltså.

Allt börjar bli som det har varit, nästan allt iallafall. Men det blir nog bra.



Runaway train never going back

Ja när man inte kan sova om nätterna hinner man fundera en hel del, flera gånger om, och flera gånger därefter.

Jaha ja, vet att jag aldrig har varit bra på att blogga. Negativt sett, men det stämmer ju. Jag är realist=)

Bland annat tänker man att man verkligen borde ta tag i saker, i sitt liv. Och jag vet innerst inne att jag skulle klara av det. Men jag orkar inte, inte ens lite. Känner ingen ork för någonting. Jag har heller ingen lust, inte ens för det jag gillar att göra, och då är det allt utom lätt. Jag vet vad jag borde göra, men inte hur jag ska göra det. Men jag tror det är det enda sättet för mig att kunna fortsätta, att kunna känna igen. Att kunna...

My heart can't possibly break when
it wasn't even whole to start with

Till minne av John Hron.

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.

Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.

Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet

Det är elden som lockar till sig Johns mördare.

Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.

De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.

Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.

Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.

John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.

Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.

Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

----------------------------------------------- --------------------------------

Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

Massor med historia. Massor att läsa. Massor att skriva. Men så lite tid.

Det var något jag tänkte på förut som jag skulle skriva, men jag minns inte vad det var... Det kommer kanske senare:)

Under tre veckors tid eller något har en Barbro ringt till min mobil. Men jag har aldrig svarat utan hon har pratat in ett meddelande på mobilen, där hon säger: "Hej det är Barbro! När kommer du Gunnar och hjälper mig med det du skulle i trädgården? Vore bra om du hörde av dig!" Sen igår ringde en Gunnar till min mobil. Man kan ju undra ifall båda tror att mitt nummer är den andras eller om Gunnar bara skulle kolla vem jag var och att Barbro har ringt fel?

att jag skulle börja skriva lite mer regelbundet. Men det är svårt. Jag jobbar fortfarande med veckouppgiften som skulle ha varit inne i söndags (fast vi fick till slutet av nästa vecka på oss om vi ville, men det är ju skönt när det är klart). Jag är förhoppningsvis snart klar och har kommit en bra bit på nästa uppgift. Jag saknar motivation till att göra något av det. Så det får bli som det blir, bara det blir något.

Det gick inget vidare med pingisen igår. Eller jag vann ju när de två "fjantarna" spelade tillsammans, inte när de spelar var för sig. De har väldigt dåligt samarbete. Haha. Det gick inget vidare för Sverige igår heller, jag förstår fortfarande inte varför Anders Svensson ska vara med? För att han två gånger i sin karriär lyckats göra mål på snedträffar (eller okej, han hade väl lite tur med:P)? Finns det verkligen ingen som är bättre? Det borde inte vara så svårt att hitta...

Nähe, nu ska jag tillbaka in i kungens maktutveckling i Sverige fram till medeltiden, alltså hur den utvecklades och blev större eller vad man ska säga. Det är roligare än vad det låter. Jag lovar.


"Du finns där. Och nu har jag börjat se dig i drömmen med."

Idag har jag sovit, varit hos Dagmar (och sovit!), ätit och spelat pingis. Jag spelade mot Andreas och Andreas och jag vann allt som gick att vinna. När Tomas frågade hur det gick svarade jag att de var jättedåliga och han höll nog med mig om det;) Jag var ensam och hade det sämsta racket, ändå vann jag:)

Skulle bara påpeka det igen Lilla Andreas att jag vann!:)

Nu ska jag sova igen, jobba 01.30!

Varför skaffade jag en blogg överhuvudtaget när jag inte har något att skriva om? Varför försöker jag ens? Och nu när jag väl har en känner jag mig tvungen att skriva...

Vad ska jag skriva då.. hmm.. att Kalmar FF absolut inte vinner allsvenskan i år, att jag har varit på affären, att katten har fått ungar och allt annat utan betydelse för andra levande varelser.

Varje dag när jag sitter och tittar igenom våra tv-kanaler hittar jag nya (men vi brukar inte ha dem i mer än någon dag men men...). Idag hittade jag tv4 komedi eller vad den nu heter. Så jag såg att det skulle vara Räkna med bråk, kommer du ihåg när vi såg det Dennis? Alltid efter skolan, minns inte vilken klass vi gick i. Det var fortfarande ganska kul, Steve Urkel framförallt. Men det var bättre förr när man såg det, nu var det ganska fjantigt. Haha och igår såg jag Quack Pack! Kalle är för rolig när han inte kan prata, -"stigen är för amatörer!".

Nu har jag skrivit lite om sådant som egentligen aldrig behövde ha skrivits. Men jag gör det för att man ska. För att ni ska ha något att läsa ibland. Men ni skriver mycket bättre. Iallafall Dennis. Andreas har ju fastnat lite i det där Kalmar FF köret ibland;)

För jag har velat dö med stil

Låt ej din stolthet falla,
skrid ej du nakna
i hans armar ömt,
gå hellre bort i tårar
dem världen aldrig skådat
och aldrig dömt.

Det vore lätt och enkelt för rena barnahjärtan
att följa lyckans spår,
men våra själar kunna endast rysa.
För den som skådat smutsen i fröjdens korta vår
det intet återstår
än het förfrysa.

Edith Södergran